Vi gillar att tro att vi lever i ett samhälle som skyddar sina barn. Vi bygger lagar, vi skriver policys och vi pratar om ”barnets bästa”. Men bakom dessa fina ord finns en allt för välkänd verklighet där bland annat barn som jag en gång var lämnas att tyna bort i det tysta skriket i ljusan dager, medan den trygga vuxenvärlden står bredvid och putsar på sin egen egocentriska bekvämlighet.

Jag riktar mitt finger direkt mot er – ni vuxna som såg men som valde tystnaden. Ni lärare som såg den ”annorlunda grabben” bli sönderslagen i korridorerna, hånad häcklad förlöjligad inför allmänn besudling men som kallade det för ”grabbigt tjafs”. Ni grannar som hörde skriken från en bostad där det systematiskt utövades psykiskt, fysiskt och sexuellt utnyttjande/övergrepp var vardag, men som höjde volymen på TV:n för att slippa bry er. Till er som valde aktivt bidra till den vågskål som kunnat bragt mig om livet inte bara en gång

Mitt rop på hjälp var inte alltid vackert. Det var inte alltid en tår på en kind. Ibland var det ett knytnävsslag, ett radikalt val, ett självdestruktivt beteende eller ett kaos som påverkade alla i min närhet. Och där har ni er största synd: Ni problematiserade mig & dömde mina reaktioner, men ni ifrågasatte aldrig orsakerna och utlösande faktorer i den miljö vi samtidigt vistades i.

Ni krävde ordning av ett barn vars hela värld var i upplösning. Ni krävde respekt av någon som sällan blivit behandlad med genuin värdighet. Att ni vände ryggen till när jag trampade snett var inte bara ett misslyckande – det var ett aktivt svek som komma förfölja mig större delen av livet. Ni lät en hel barndom gå förlorad för att ni inte vågade vara den obekväma vuxna som ställde de svåra frågorna eller klev fram när andra klev bort och stod upp för mig.

Jag fick själv betala priset för ert egocentriska oengagemang. Jag fick och än idag vandrar genom ett helvete av psykisk ohälsa, självskadebeteende och ett utanförskap som skurit djupare än flertalet knivar i ryggen.
Men jag vill att ni ska veta en sak: Jag står inte här tack vare er, utan trots er!

Ansvaret för de sår jag bär ligger hos de som förgrep sig, de som utnyttjade, mobbade slog hatade och föraktade. Ansvaret för att såren aldrig fick läka med tid ligger hos er som tittade på. Det är dags att vi slutar kalla det för ”olyckliga omständigheter” och börjar kalla det vad det faktiskt är: Oförskämt många år av ett kollektivt vuxensvek som skapar sår i generationer.

Trots den aska ni lämnade mig i, står jag här idag. Och det är mitt största uppror.
I allt detta elände som en gång utspelade sig finns det en paradoxal kraft. Genom att ha överlevt det ni inte ens vågade kännas vid, ta på eller blicka in i, har jag byggt om än krokig, en ryggrad av stål ett pannben av cement.
Jag har hittat en väg till en dräglig vardag och en strimma hopp om framtid, inte för att vägen var krattad och serverad, utan för att jag själv tvingades hugga fram den med bara händerna.

Det finns ett hopp. Men det hoppet lever inte i passivitet. Det lever i ansvarsutkrävande. Det lever i att vi som överlevt vågar peka på sanningen och säga: "Aldrig mer ett barn till."

Min framtid må vara oklar men den är inte längre en spegel av mitt förflutna. Jag har lämnat många av de skuggor där ni lämnade mig. Jag har tagit makten över min berättelse, och jag kräver nu den respekt som ni en gång vägrade mig. För om ett barn kan överleva det jag gjort, då finns det ingen gräns för hur stark och gynnande en människa kan bli när luftvägarna äntligen får andas fri luft, vardagen får mening och ger liv.

Vänd inte ryggen åt framtidens barn! Ingen kan göra allt men alla kan göra något. Stöd gärna min insamling om ni kan, litet som stort så räknas varje öre och gör skillnad i den dagliga kampen om rätten att få finnas till, vara behövd och respekterad.

Tack för ordet!
Daniel B Hedlin
🍀💚